Blir så arg på mig själv.

Säger gång på gång att jag inte ska bry mig om personen ifråga,

Men denna person kryper verkligen under skinnet på mig!

Om personen nu i fråga måste vara så omogen att inte acceptera att det är som det är

så är det ju synd om den personen. 

Men ändå så bryr jag mig,

ändå så vill jag att den personen ska förstå varför det blev som det blev.

Jag vill att personen i fråga ska förstå att det inte handlar om personen i sig,

utan om att det inte är möjligt för oss att vara alla till lags.

Men nu är det som det är och om personen då inte kan förstå detta 

så känns det som att jag kanske gjorde rätt ändå. 

// Sara